I min närmiljö förekommer 33 får, 2 hästar och 3 katter. I vår kontakt har jag inte märkt av något större intresse hos dem av att följa hur snabbt it-utvecklingen har gått eller att den har inneburit några större förändringar i deras liv.
Detta i motsats till mitt eget, där jag numera kan välja att vara fullt sysselsatt med att läsa av, besvara och inte minst ständigt uppdatera alla smarta datorer och telefoner som finns i närheten. Mat, närmare bestämt god mat, och vatten, är fortfarande helt avgörande för mina djurs välmående och intresse. I stort sett är hela deras tid inriktad på att äta, idissla eller vila. En facebook för hästar, eller får för den delen, skulle helt vara inriktad på att diskutera hökvaliteter, ensillagefuktigheter och fruktfavoriter. Katterna skulle nog inte ens bry sig. Djurens programvara behöver ingen uppdatering. De vet instinktivt hur de ska bete sig och vår tekniska utveckling har inte betytt särskilt mycket i deras liv. Det finns visserligen ”agrikulturella managementsystem” för t. ex. styrning av grödodling och utfodring av djur, men så länge verksamheten inte är storskalig, så är det knappast aktuellt med sånt.
Min lilla kontakt med facebook ger vid handen att datorerna har gett oss alla en möjlighet att återta kontakten med djurvärlden. En kontakt, som de flesta i detta land hade för en sådär två generationer sedan. Men då är det inte den verklighet som jag är van vid (fixa mat och ta hand om avföring), som skildras utan det är skildringar av djur i situationer som förvånar, som visas: ”Hund slickar kattunge”, ”Rådjur leker med hund”, ”Get åker rutschkana”, ”Kronhjort besöker kyrka”, ”Kattmamma tar hand om hamster” etc.
Vi kan t. o. m. se en häst som gladeligen och frivilligt springer rakt in i en hästtransport! Alla som har en häst vet att detta inte tillhör vardagen. Att visa fram bilder som vi inte riktigt kunnat förutse verkar alltså vara populärt och väcker vår, tydligen alltid närvarande, nyfikenhet. Även i personlighetsquizerna är närheten till djurvärlden stark: ”Vem är du i Mumindalen?”, ” Vilket är ditt inre djur?”, ” Vilken fågel är du?”, etc. Bevisligen är det många som väljer att lägga ned tid på att studera dessa sidor. Hur kommer det sig?
Det normala är inte intressant att visa. En betande häst eller en sovande katt. Suck. Det är sånt som sticker ut som söker och tar tag i vår uppmärksamhet. Vi vet allt för väl att det är toppen och botten på en lista som uppmärksammas! Ofta verkar det också vara kopplat till att det ser roligt ut. Om vi skrattar vi, så är vi ju med! Som om professor Bino Catasús får en student att dra på munnen, så visar det att studenten lyssnar ju på vad Bino säger.
Om det är så här så drabbas den del av mänskligheten som inte vill överdriva, som tycker att det är klädsamt att vara saklig i sin argumentation och att låta fakta få tala för sig själva etc. Tiden att hylla sådana ideal synes ligga bakom oss, kanske för alltid. Vad är då slutsatsen för oss som arbetar med nyckeltal? Jo, ska vi nå ut med nyckeltalandet måste det också överraska, förvåna, roa eller uppröra. Det räcker inte längre med att låta kalla fakta tala. Som om det nu någonsin varit tillräckligt!?
Olle Högberg, djur- och nyckeltalshållare.