Jag har vetat det länge nu. Det är min tur att skriva en blogg.
Att skriva en blogg är ju inte ens jobbigt – det är ju riktigt kul. Men jag skjuter upp det. Och som ett brev på posten fick jag idag ett vänligt mail av Tina som frågar om det kommer något och om jag kanske har något till på fredag. Och nu sitter jag här och funderar. Lösningen är enkel: Jag ska skriva om att skjuta upp saker; jag ska skriva om att att prokrastinera.
I forskningen finns det något som kallas för prokrastinationsteori och som är ett samlingsnamn för den forskning som handlar just om att skjuta upp. Rent etymologiskt så verkar ordet komma ifrån pro (framåt) och crastinus (till morgondagen). Texter kring att prokrastinera har funnits länge. Och att prokrasitinera är ofta en dålig egenskap.
Redan de gamla grekerna, eller mer specifikt Hesiodes ca 800 f. Kr. menade att den som skjuter upp saker är nära ruinens brant. Att skjuta upp är att inte förutse och visar på dålig självkontroll. Uppfattningen bygger på att den som prokrastinerar riskerar att använda tiden på ett dåligt sätt. Och – i förlängningen att saker och ting blir slarvigt gjorda. Jag ska dock försöka argumentera för att prokrastinering kan vara mycket bra. Men innan dess tänkte jag peka på vad forskningen vet om vilka som prokrastinerar:
* De erfarna prokrastinerar mindre eftersom de vet vad de ska göra. Om man inte vet hur man gör så väntar man…
* Om än att sambandet verkar vara svagt så kan vi förvänta oss att män prokrastinerar mer än kvinnor
* En individ som har svårt att fokusera tenderar att prokrastinera
* Motivation påverkar också och vi kan förvänta oss att personer som inte känner sig motiverade också skjuter upp det som ska göras.
Det jag känner igen mycket väl är att jag skjuter upp saker när jag inte riktigt vet hur man ska göra dem. Och jag är ju en man och jag har många saker i luften (lättdistraherad) och ofta undrar jag varför jag har tackat ja till att göra saker. Jag borde vara den ultimata prokrastineraren. Det gör jag också och jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har funderat på varför jag inte ”BARA GÖR DET” utan istället går omkring och väntar. På min gamla Nokia programmerade jag in en välkomsthälsning som på morgonen hälsade mig med de hurtiga orden ”Idag då J-lar”. Jag är verkligen en som skjuter upp saker.
Ur ett ekonomiskt perspektiv kan man säga att priset för tid inte är linjärt utan att priset (kostnaden) för idag är oerhört högt men imorgon är allt billigt och det är därför vi säger: ”Jag tar tag i frågan om att byta elbolag imorgon”. Men, detta förutsätter att man gör samma sak. Ibland kan det vara mycket bra att vänta. Det är framförallt två skäl till varför prokrastinering kan vara en mycket god strategi. För det har jag lärt mig att den ambition man har i början av ett projekt (”jag ska gå igenom alla elbolag”) ofta är överambitiös och att en tidsbegränsning leder till att man agerar smartare. Det är också så att – ju närmare man kommer tiden då saker och ting måste ha gjorts, desto tydligare är det vad som MÅSTE göras och vad som KAN göras. Hypotesen är alltså att om man sätter igång med allt på en gång så riskerar man att göra saker som inte behövs. Det andra argumentet är möjligtvis mer personligt. Jag har lärt mig att jag har börjat lära känna min egen ”produktionsprocess” och även om jag förstås är orolig för ”det där jädra mailet som jag borde skickat för en vecka sen” vet jag också att när jag väl skriver mailet – under press – så blir det bättre. Min lärdom är att min kreativitet ökar när jag har tidspress och jag hade aldrig skrivit denna blogg om Tina hade påmint mig för en månad sen.
En slutsats – för mig – är att jag tror prokrastinering hjälper mig så länge jag har en deadline. Denna blogg är ett bevis för detta…
Bino Catasús, professor redovisning och revision vid Stockholms Universitet .