Via våra allmänna nyhetssändningar får vi nästan varje dag höra talas om forskningsresultat som
påverkar sannolikheten att vi själva kommer att överleva eller att någon oss närstående kommer att
överleva. Jag har själv svårt att förhålla mig till denna typ av kunskap. T. ex. att ett glas vin om dagen
kan förlänga mitt liv medan två glas om dagen kanske förkortar det. Ta det senaste forskningsrönet
som kom idag (Gomorron Sverige, före budgetdebatten): ”överviktiga mödrar löper dubbelt så stor
risk att få dödfödda barn”! Överviktighet mäts med bmi (bodymassindex) och undersökningen är
baserad på ca 1 miljon gravida kvinnor. Kommentarer av den ansvarige forskaren var att ”inga
slutsatser är möjliga att dra i ett individuellt fall” och ”risken att råka ut för ett dödfött barn i Sverige
är mycket nära noll”. Men fastnar den här informationen på samma sätt som nyhetsrubriken? Jag
uppfattar i alla fall mest informationen att ”risken fördubblas”. Tittar jag på de empiriska
förhållanden som ligger till grund för studien, handlar det om att sannolikheten går från 2 fall till 4
fall på 1000 födslar, eller om vi pratar sannolikheter; från 0,2% till 0,4%! Om vi inte kan dra några
slutsatser i det enskilda fallet, vad ska vi dra för slutsatser då?
Det klassiska problemet med sannolikheter och begreppet risk – är antagandet om ”de stora talens
lag”. Det utgör grunden för de statistiska sannolikhetsbegreppen. Som ett talande exempel
uppskattades sannolikheten för att en allvarlig härdsmälta i ett kärnkraftverk skulle inträffa, i början
på 80-talet, till (avrundat) 0,000000000000000000000000000001. Trots denna obetydliga siffra har
händelsen inträffat och då är den ju plötsligt väldigt sannolik, som käre Tage Danielsson så elegant
påpekade.
Jag tycker det är lite märkligt att forskningsresultat tillåts presenteras i termer av möjlig förändring av
en sannolikhet, att ”risken fördubblas” t.ex. Särskilt när det handlar om mycket små absoluta
sannolikheter. Jag är t.o.m. beredd att gå så långt att jag helt vill förbjuda detta sätt att uttrycka sig,
åtminstone när vi pratar om människor och vårt sätt att leva. Som samhällsvetare vet jag att det är
många omständigheter som påverkar vad vi kan mäta och vilka slutsatser vi kan dra angående hur
människor mår, hur de upplever en viss situation eller framförallt utsagor om framtiden, vad de
kommer att råka ut för. Det vet ju medicinskt utbildade forskare också, annars skulle de inte vara så
noga med att ha placeboeffekten under kontroll vid testning av nya läkemedel. Men hur tänker man
när man delar upp gravida mödrar i normalviktiga och överviktiga? Antagandet att det bara är vikten
som skiljer dessa grupper åt verkar för en samhällsvetare som en nästan grotesk och definitivt
otillåten förenkling för ett vetenskapligt baserat resonemang. Överhuvudtaget vet vi ju att om vi
grupperar individer efter t. ex. utbildningsnivå eller inkomst så ser vi stora skillnader i livsbetingelser,
t. ex. medellivslängd. Det bör väl gälla medelvikt och bmi också?
Slutsatserna borde således handla om att vissa faktorer har en tendens att samvariera – finns det
mer av det ena så finns det mer (eller mindre) av det andra. Att det inte innebär en entydig fördel att
vara överviktig kände vi redan till. Att det även innebär en nackdel för gravida mödrar, skulle väl de
flesta av oss med fog ha trott även utan denna undersökning? Den här typen av studier bidrar
knappast till att utveckla våra teorier och kunskap om vad som konstituerar god mänsklig utveckling.
Risken är att jag mår sämre av att få höra denna information om jag är en gravid överviktig kvinna
och risken ökar för en sämre förlossning.
På Nyckeltalsinstitutet pratar vi som goda samhällsvetare däremot om att studier av nyckeltal kan
bidra till att utveckla vårt lärande om den goda arbetsplatsen. Vi har sett en del samvariationer i våra
nyckeltal som kan stötta oss i utvecklingen av kunskapen om hur den goda arbetsplatsen ser ut och
vad som kan påverka att siffrorna blir som de blir. Men vi aktar oss för slutsatser av typen ”om
antalet anställda per chef fördubblas så ökar risken för att medarbetare blir långtidssjuka med 100
procent!”. Däremot tycker vi det är fruktbart att grunna över det faktum att andelen långtidssjuka
medarbetare är betydligt högre i organisationer (oavsett verksamhet) där det går många anställda
per chef. Det är intressant, inte minst p.g.a att det är påverkbart i en organisation. Det är ju absolut
inte självklart hur ledarskapet ska organiseras i detta avseende. Däremot tycker vi det är mindre
intressant att medarbetare med hög utbildning överlag har lägre (rapporterad) korttidsjukfrånvaro
än de som inte har det. Det beror inte bara på att vi som är lektorer på universitetet nästan inte har
någon korttidsfrånvaro utan det beror på att vi inser att olika hög grad av utbildning innebär olika
möjligheter att hantera sin arbetssituation. Utbildningsnivå och arbetsvillkor hänger ihop, det är inte
så konstigt. Sätt stopp för att bidra med forskningspengar till studier som inte stöder till vår
teoriutveckling om vad som bidrar till ett bättre liv!
Olle Högberg, docent företagsekonomi.