Målet på ett svenskt sjukpenningtal på 9,0 dagar senast i december 2020 fastställdes av regeringen i september 2015. Sjukpenningtalet anger hur många dagar med sjukpenning och rehabiliteringspenning som betalas ut, i genomsnitt, per försäkrad i Sverige under ett år. När målet fastställdes hade sjukpenningtalet ökat med 70 procent på fem år och låg på 10,3 dagar per person och år. Då, 2015, ville regeringen vända utvecklingen. Sjukpenningtalet slutade ganska snabbt att öka (se figuren ovan) och har snabbt fortsatt neråt, även om minskningstakten försvagats den sista tiden. Det genomsnittliga antalet sjukskrivningsdagar per försäkrad och år ligger i april 2018 på 9,9 dagar.
Betyder det att vi i landet Sverige är friskare nu – allt annat lika?
Regeringens fastställande av ett tydligt mål, både mätbart och tidsatt, syftade till att skapa ett tydligt fokus på att bryta den nuvarande uppgången av sjukfrånvaron. Frågan jag vill resa är: Går det att uttala sig om man lyckats med detta med grund i hur nyckeltalet faktiskt har utvecklat sig?
Min fråga gäller ytterst vad som krävs för att ett nyckeltal ska tillåtas existera och få styra!?
Experterna på Nyckeltalsinstitutet har uttalat sig i denna fråga (Boken om nyckeltal, Liber 2017). Några av deras råd handlar om att ett nyckeltal inte bara ska vara enkelt att förstå utan det ska också var vara enkelt att förstå hur det vi mäter ska förbättras. Nyckeltalet ska vidare inte på ett lätt sätt gå att manipulera eller ge allvarliga biverkningar. Ett annat viktigt perspektiv är att det ska vara lätt att tolka om ett nyckeltal har blivit bättre eller sämre. Jag menar att det, av regeringen fastställda nyckeltalet på 9,0, strider mot flera av dessa uppställda kriterier.
Det finns säkert en god tanke bakom nyckeltalet. T. ex. genom att öka effekterna av insatser av förebyggande och stödjande arbetsmiljöåtgärder på alla arbetsplatser, förbättra tillgängligheten till medicinsk kompetens, förbättra samarbetet mellan inblandade parter som arbetsförmedling, försäkringskassa, arbetsplatser, chefer och de sjukskrivna individerna skulle antagligen sjukpenningtalet så småningom komma att minska utan biverkningar och med en, inte alltför lätt ifrågasatt, positiv tolkning.
Vi kan ju jämföra med ett annat nyckeltal som är mycket vanligt och vid första påsyn enkelt – antalet kortsjukfrånvarodagar per anställd och år i genomsnitt. Är det självklart att det alltid är bra med en minskning? Och hur enkelt är det att fastslå vad en eventuell minskning beror på? Ganska snabbt dyker synpunkter upp som ”kanske sjuknärvaron har ökat” – särskilt om frånvaro skulle vara kopplad till negativa ekonomiska konsekvenser för individen.
Som nyckeltalsnörd ser jag att det stora misstaget med 9,0 har att göra med att fokus inte kommer att hamna på det som är relevant och intressant: att individer blir sjuka på och av arbetet och att det kan i många fall förhindras. Jag tänker att man får sjukpenning därför att man har en sjukdom som gör att man inte kan jobba. Fokus hamnar istället på beslutet om ekonomisk ersättning ska utgå eller inte. Genom att oftare inte bevilja fortsatt sjukpenning efter 180 dagars sjukskrivning kan nyckeltalet ganska snabbt börja krypa ner mot 9,0. Utan att vi på ett helt säkert sätt kan dra slutsatser om tillståndet ifråga om hälsa blivit bättre eller sämre. Och det verkar vara det här som hänt.
Nästan dubbelt så många patienter fick avslag på sina ansökningar om sjukpenning under 2016 jämfört med 2014, visar statistik från Försäkringskassan (FK). Ökningen är en konsekvens av att FK:s granskning av läkarintyg har blivit betydligt noggrannare än tidigare.
På Försäkringskassan menar handläggarna att de varken ifrågasätter sjukdomsbilden i läkarintygen eller läkarnas kompetens att bedöma hälsan hos sina patienter – deras jobb är att avgöra om en person har möjlighet att arbeta trots sjukdom eller om de ska ha rätt till annan ersättning. Om läkaren inte pekar på objektiva fynd som visar den nedsatta arbetsförmågan så är risken stor för ett krav på komplettering eller ett avslag.
Men att hitta objektiva fynd är något som flertalet läkare upplever som besvärligt, främst när det gäller psykisk ohälsa och stressrelaterade sjukdomar. Jag läser i Läkartidningen om en läkare som säger: ”När försäkringskassan tycker att diagnosen inte är det centrala i intyget så undrar jag om de vet hur det fungerar i verkligheten. Vid upprepade tillfällen har försäkringstjänstemän ringt mig för att be mig ändra diagnosen. De säger att de vet att patienten inte kan arbeta och att allt i underlaget är bra förutom diagnosen. Om jag kan ändra diagnosen från en depressionsdiagnos eller ångestdiagnos till en psykosdiagnos (enda ändringen som behövs) så kommer patienterna att få sjukskrivning, annars inte. Försäkringstjänstemännen säger att de förstår att diagnosen är korrekt men att de inte får sjukskriva längre än vissa tider utifrån diagnos; deras förslag är att det skall stå psykos eftersom patienten i depressionen inte är verklighetsförankrad. I början vägrade jag att följa råden från försäkringskassan och uppmanade patienterna att överklaga besluten. När jag förstod att patienterna fick vänta 6 månader på att få sina pengar efter överklagan så följer jag försäkringstjänstemännens rekommendationer och ändrar diagnosen när de ringer …”
Läget är således just nu att utvecklingen i vårt land snabbt verkar gå mot uppfyllandet av målet ”högst 9,0 i december 2020” utan att vi vet om det är bra eller dåligt för samhället, arbetsplatserna eller de berörda individerna. Mycket talar för att införandet av detta nyckeltal har lett till mycket olyckliga konsekvenser för många – inte bara en generaldirektör!
Gudskelov att det finns genomtänkta index för nyckeltal på jämställdhet, attraktiv arbetsgivare och hälsoläge att tillgå på organisationsnivå!
Olle Högberg Docent och Nyckeltalsexpert