Jag har tränat hela mitt liv. I barndomen och ända fram till att jag var i 25 årsåldern var det bara (liksom den svensson jag är) lagidrott som gällde, mestadels fotboll, innebandy och ishockey. När det var som mest intensivt tränade jag varje dag året om.
När jag var ungefär 25 år så testade jag för första gången på att utöva en individuell sport. Jag vågade mig ner till en kampsport-klubb och började träna samt även så småningom tävla i taekwondo. Efter några år tröttnade jag och gick istället över till att träna/tävla i Thaiboxning. Fantastiskt kul att utöva individuell idrott där resultaten och utgången enbart handlade om mig och min egen prestation och motivation.
Nu har jag sedan några år även slutat med Thaiboxning. Låt oss sammanfatta det med att familjelivet kom emellan och de senaste åren har jag som många andra i min ålder ett årskort på gym istället. Att träna på gym är något som jag sysslat med parallellt med annat idrottsutövande sedan mina tidiga tonår, därför var det självklart i min hjärna att jag vet hur man gör på gymmet och hur övningarna ska utföras, vad fel det skulle visa sig att jag hade…
Jag har alltså idrottat i över 30 år och det har även inneburit att jag alltid har haft en tränare tillhands, men saken är den att under alla dessa år är det faktiskt aldrig någon som har koncentrerat sig helt och hållet på mig, det har alltid funnits andra lagkamrater eller träningskompisar.
Tidigare i år testade jag dock på det här med PT (personlig tränare). Det första två passen var gratis så min tanke var helt enkelt att jag skulle kunna få lite tips och tricks med detaljer för att jag skulle utveckla mig något inom träningen. Om det nu ens fanns något att fixa till…
Det var ca ett halvår sedan och det blev som ni nog förstår inte riktigt som jag hade tänkt mig. Redan vid första tillfället så genomskådade min PT alla mina brister bl.a. min tendens att lägga ner när det blev jobbigt och att jag egentligen valde att träna sådant jag var bra på redan, mitt fuskande med min kost och brist på vila och sömn men framförallt min helt icke befintliga rörlighet. Lika rörlig som ett kylskåp är ett passande epitet för mig.
Vi ska inte gå in för djupt i den här diskussionen men för första gången på över 20 år så kan jag nu sitta på huk och klarar av att sitta upprätt även när jag sitter på golvet, på så sätt har jag bl.a. lättare att leka med min dotter till vardags. Jag har dessutom lite i smyg haft besvär i knän och bröstrygg de senaste åren (tänkte att det där har ju med åldern att göra och inget att göra något åt egentligen- jo kanske kan jag behöva operera min menisk) med hjälp av rörlighetsträningen och stretchning är dessa besvär borta. Till sist har jag även lyckas bli mycket starkare genom att faktiskt ha en förbättrad rörlighet och bättre kunskap om vad som är rätt träning och kost för mig.
Vad vill jag då säga med det här? Jo, ibland är det ganska lätt att tro en massa saker om sig själv och då är det bra att ha en utomstående expert som faktiskt granskar en. Jag hade ju faktiskt över 36 års erfarenhet av mig själv men min PT kunde, utan att känna mig, granska mig i 20 minuter och börja rätta till de svagheter jag har/hade. Ganska häftigt eller hur?
Henrik Almgren