Hej.
Jag heter Bino och är filmfrossare…
Jag ser på film så gott som hela tiden. När jag nu sitter och skriver detta har jag en film på i bakgrunden och ”lyssnar” på filmen och då och då tittar jag till.
Jag ser inte bara nya filmer. Jag ser gamla filmer. Jag ser om filmer. Jag ser nästan alla typer av filmer (fast jag ser inte skräckfilmer). Det blir inte färre filmer med tiden. Det blir hela tiden fler. Och – nu jag ska erkänna – jag älskar så kallade high-school filmer. Ni vet filmer där rollerna är givna och där genren är så förutsägbar att knappast någon kan bli förvånad över hur filmen slutar.
Min fascination av filmen är att den handlar om att berätta en historia och även om vi – i exempelvis genren romantisk komedi – alla vet vad som ska hända så finns det oändliga möjligheter att berätta historien på olika sätt. Det är också tydligt när de som berättar förstår att vi som tittar inte är korkade och när de med fast och trygg hand visar oss på ytterligare ett sätt att beskriva de dilemman som vi råkar ut för och de val vi ställs inför och gör.
Filmers dramaturgi skiljer sig förstås, men en inte ovanlig modell är att vi får lära känna huvudrollsinnehavarna och dennes antagonist i den första femtedelen av historien. I de två följande femtedelarna så hanterar huvudrollsinnehavaren ett antal utmaningar som ibland går bra och ibland går dåligt. När fyra femtedelar av filmen gått (eller i praktiken en timme och tio minuter in i filmen) så måste huvudrollsinnehavaren fatta ett avgörande beslut. Den sista femtedelen handlar ofta om att huvudrollsinnehavaren testas och misslyckas (tragedi) eller lyckas (romantisk komedi).
Just att berätta en historia – alltså själva berättandet – är det jag försöker ta med mig från filmens värld till organisationsvärlden. Vi vet oftast hur presentationer på jobbet kommer att sluta. Vi vet vilka som är huvudrollsinnehavare och vi tittar på presentationen i bakgrunden. Ofta – alltför ofta – är den ”film” som presenteras på jobbet oändligt tråkig och de som producerar filmen verkar inte förstå att vi har sett den förut. Ibland saknas ett dilemma, ibland är det bara elände, ibland är det oklart om vad det är som är dramatiskt. Precis som i filmen förstår vi att presentationen borde handla om att någon måste göra något. Men till skillnad från i filmens värld så berättas det sällan en historia. Sällan berättas det om det som är dilemmat, paradoxen, möjligheten – alltså det som är dramats viktigaste budskap. Vi kan lära oss en hel del om presentationer i organisationer genom att titta på film.
Jag lär mig kanske mest av dåliga filmer. Dåliga filmer tar sig an frågor de inte kan lösa och det blir löjliga slut. Dåliga filmer utnyttjar inte att filmen handlar om en plats och att platsen i sig är en del av dramat. Dåliga filmer ignorerar att jag och andra åskådare har varit med förr. Dåliga filmer överdramatiserar. Dåliga filmer blinka inte ens till publiken när de erbjuder ett slut där alla är lyckliga resten av livet. Dåliga filmer har inget manus som gör att man blir intresserad av personen och dilemmat. Och – framförallt – dåliga filmer har ingen tydlig historia! Jämför nu detta med dåliga möten och dåliga presentationer…
Bino Catasús, professor i redovisning och revision, Stockholms Universitet