Förra veckan hade jag ganska klart i mitt huvud vad mitt blogginlägg skulle handla om. Psykisk ohälsa och det faktum att långtidssjukskrivningarna ökar, mer hos kvinnor än män, vilket känns så märkligt, när vi borde kunna må så mycket bättre. Vi lever i ett land med fred, vi har kommit ganska långt vad det gäller jämställdhet även om det kan bli bättre, vi har en fungerande sjukvård.
Men så var jag på ett seminarium förra fredagen och plötsligt blev allt ganska fjuttigt i mitt huvud.
Jag lyssnade på Manne Didehvars föreläsning om hans liv och hans flykt till Sverige, om vad han varit med om och hur han tagit sig vidare i livet, med en träsked som symbol i sin innerficka. Det var både skratt och tårar hos oss alla, det berörde oss starkt. På vägen hem gick jag förbi flyktingmottagningen vid Centralstationen och känslan av maktlöshet smög sig på.
Det hela kulminerar med attentatet på fredagsnatten i Paris. Så fruktansvärt och så grymt. Ilskan bubblar, det räcker nu, kan vi inte bara skärpa till oss, kan inta alla bara sluta att kriga, sluta slåss, det här håller inte. Maktlöshet, uppgivenhet, otillräcklighet är känslor som gör sig starka. Vad ska jag göra, var börjar jag?
Historien om sjöstjärnan är den som får mig att skaka av mig dessa känslor. Ni vet, historien om en man som vandrar längs havsstranden då han får se en pojke som går och plockar upp någonting och slänger det försiktigt ut i vattnet. Mannen går fram till pojken och frågar: ”Vad gör du?”
Pojken svarar: ”Jag kastar tillbaka sjöstjärnor i havet, vattnet är på väg ut och om jag inte slänger tillbaka dem i vattnet så kommer de att torka och dö.” ”Men kära barn” säger mannen, inser du inte att det finns mil efter mil med strand och tusentals sjöstjärnor? Du kan inte göra någon skillnad för dem.” Pojken lyssnar artigt men böjer sig ned och plockar upp ytterligare en sjöstjärna och kastar den i vågorna. Han ler och säger; ”men för den här sjöstjärnan gör det skillnad.”
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon…
Så jag strukturerar mitt hjälpande, en sjöstjärna i taget och fortsätter köpa Situation Stockholm av mannen utanför Maxi, fortsätter skänka pengar till Rädda barnen och Cancerforskningen. Fortsätter med att hjälpa där jag är. Och jag laddar om för vårt seminarium den 5/2 då vi ska försöka bidra till att fler får nya idéer och energi kring frågan om psykisk ohälsa och vad vi som arbetsgivare och chefer kan göra. Dels ur ett ekonomiskt perspektiv, dels ur ett ledarskapsperspektiv och dels för alla som individer – hur viktigt det är att smygträna i vardagen. Det kanske kan hjälpa en sjöstjärna.
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon, det blir mitt mantra.
Tina Ekström, Nyckeltalsinstitutet.