Arbetstidsförkortning och 35-timmarsvecka: några reflektioner
Idén om arbetstidsförkortning har debatterats den senaste tiden. I denna reflektion beskriver vi några av argumenten som förs för en arbetsförkortning och några som förs emot. Vi kommer också – i sann nyckeltalsanda – räkna på vad det skulle kunna innebära för organisationerna.
Lite historia och regler
Den svenska arbetarrörelsen började driva frågan om reglerad arbetstid redan i slutet av 1800-talet. Under den tiden krävde fackföreningar och politiska partier, såsom Socialdemokraterna, förbättrade arbetsvillkor och kortare arbetsdagar. Detta ledde så småningom till att åtta timmars arbetsdag infördes i Sverige 1919, vilket var ett viktigt steg mot den lagstadgade 40-timmarsveckan som slutligen genomfördes 1971. I arbetstidslagens (1982:673) 5§ står det tydligt att: ”Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan”, men det står också klart att – med anledning av den svenska modellen med avtal mellan arbetsmarknadens parter – det går att ersätta hela lagen via kollektiv-avtalet. Istället har arbetsmarknadens parter en begränsning genom EU:s arbetstidsdirektiv som innebär att den genomsnittliga arbetstiden inte får överstiga 48 timmar per vecka under en beräkningsperiod på fyra månader, inklusive övertid. En konsekvens av detta är således att om Sveriges riksdag skulle besluta om en minskad arbetsvecka skulle detta antingen ske genom att arbetsmarknadens parter accepterar en sådan sänkning eller att rätten att avtala bort arbetstidslagen togs bort.
Bortsett från de juridiska konsekvenserna ser vi – som vanligt kanske man kan säga – två olika ståndpunkter.
På en sida står en politisk vilja att förändra arbetslivet och inte minst balansen mellan arbetslivet och fritiden. Argumenten grundar sig i att det finns starka indikationer på att stressnivån har ökat i svenskt arbetsliv och att en sådan också leder till ökad sjukfrånvaro. Stressnivån har också kopplats ihop med en ökad mental ohälsa som – i sin tur – har kopplats ihop med långtidssjukskrivning. Argumentet som förs fram bygger på argumentet om att en minskad arbetstid skulle minska stressnivån och därigenom sjukskrivningarna. Detta skulle ge fördelar till både arbetstagare och arbetsgivare. En annan konsekvens av en arbetstidsförkortning är att den skulle behöva finansieras av dels ökad effektivitet, dels med en möjlighet att erbjuda arbeten åt de som är arbetslösa. Ytterligare ett argument som förs fram är att det finns andra länder (ex. Danmark och Norge) som har en lagstiftning som innebär lägre arbetstid än i Sverige.
På andra sidan står både aktörer från arbetsmarknadens parter samt från ekonomer.
Argumenten bygger på att en arbetstidsförkortning skulle vara mycket kostsam eftersom en minskning av arbetstiden med 12,5% (5/40) knappast kan kompenseras med en ökad produktivitet (det vi producerar per anställd). Den retoriska frågan som – implicit – ställs är varför inte företag skulle ha infört en sådan produktivitetsökning om den hade varit möjlig. Och även om vi ser framför oss att det finns arbetsplatser som kanske skulle kunna göra det är det möjligtvis svårt att tro att detta skulle gå på alla företag. Alltså behövs det nyanställas och därigenom skulle kostnaderna öka med – i bästa fall – 12,5% (med tanke på inskolningsproblematiken). Den rapporterade stressnivån och sjukfrånvaron diskuteras mindre av de som är emot arbetstidsförkortningen men samtidigt ter sig ambitionen att nå en produktivitetsökning med 12,5% på alla arbetsplatser i Sverige som en insats som knappast skulle minska stressen.
Nyckeltalsinstitutet har under snart tre decennier samlat in HR-data från olika organisationer och en slutsats vi med säkerhet kan dra är: Sveriges arbetsplatser erbjuder OLIKA arbetsvillkor.
Denna – även om den inte är så förvånande – slutsats ger vid handen att det kan vara ett felbeslut att fatta ett beslut om minskad arbetstid för ALLA organisationer.
Ett exempel kan illustrera frågan:
Organisationen X är ett kunskapsföretag som erbjuder goda arbetsvillkor; varken sjukfrånvaron eller personalomsättningen kan ses ett problem. Om det ställs lagkrav på att organisationen X måste sänka arbetstiden kommer detta inte kunna lösas med att färre människor blir sjuka. Vidare kommer det att vara svårt att rekrytera människor till att lösa arbetsuppgifterna. En slutsats är att kostnaderna kommer att gå upp och – antagligen – kvaliteten kommer att gå ner (i alla fall på kort sikt).
Organisation Y skiljer sig från organisation X. Här finns stor sjukfrånvaro och hög stress. Möjligtvis finns här också stora produktivitetsökningsmöjligheter. Här kan en arbetstidsförkortning vara lämpad även om det är osannolikt att hela kostnadsökningen kan ”räknas hem” med minskad sjukfrånvaro, ökad produktivitet och minskad arbetslöshetsersättning. Ett annat praktiskt problem är att de ekonomiska konsekvenserna slår på olika organisationer även om det skulle fungera precis som förespråkarna menar kan det vara så att – allt annat lika –minskar staten sina kostnader för sjukfrånvaro och arbetslöshetsunderstöd, samtidigt som organisationens kostnader ökar.
I sann nyckeltalsanda: en uträkning på vad detta innebär för organisationen
Vi på Nyckeltalsinstitutet arbetar mycket med simuleringsmodeller för att lära våra kunder att ”leka” med siffrorna och i detta få fram olika beslutsalternativ för val av aktiviteter.
Även för detta ämne om 35 timmars vecka har vi byggt en simuleringsmodell. Vilket behövs då olika organisationer har olika förutsättningar, Det visar sig att många gånger blir det svårt att kunna uppnå en lönsamhet i en arbetstidsförkortning. Det ska ofta till speciella förutsättningar för att det ska bli lönsamt med en sådan arbetstidsförkortning.
Det vore tokigt att lagstifta detta eftersom ”företagen är olika”.
Detta är ett exempel på hur en insats inte kommer fungera lika bra för alla, det finns inget ”one size fits all” i detta med arbetstidsförkortning. Varje organisation har sina unika förutsättningar och vi behöver räkna på de för- och nackdelar som respektive organisation har innan vi tar ett beslut. Det beror på…
Artikelns författare
Bino Catasús, professor i redovisning och revision, sakkunnig på Nyckeltalsinstitutet.
Anders Johrén, civilekonom, senior analytiker på Nyckeltalsinstitutet
2024-12-11