När jag är ute och reser har jag en fråga som påverkar hur jag ”ser” det jag tittar på.
Frågan är: Hur löser man vardagliga livsfrågor på detta ställe?
Jag är precis hemkommen från Japan. Eller mer specifikt så var jag i Tokyo, Kyoto och Kobe.
Det var mitt första besök i Japan och jag är överväldigad av intryck. För att sammanfatta: Det
är olika. Mycket olika. Men ändå samma. Det första som slår en är myllret av människor och
att det nästan bara är hus när man susar fram i tunnelbanan eller Shinkansen (som deras
snabbtåg heter). Tågen går i tid. Det mesta ett tåg var försenat från stationen – som jag var
med om – var 7 sekunder (!). (Utan att raljera tror jag att det finns en del att lära där.)
Städerna har växt ihop och människorna transporterar sig en hel del. Det är trångt på tågen
och det är trångt på tunnelbanan och i bussarna. Det knökas in människor men alla jag
möter är artiga och vänliga och hjälper till. När jag tog tåget från Kobe till Tokyo (en sträcka
på ca 50 mil) såg jag att det går 10 tåg i timmen (i alla fall på en fredag eftermiddag).
Just artigheten och respektfullheten är slående. Det bockas och det tackas och jag trodde i
början av min vistelse var ett sätt för försäljare att bemöta kunder. Men så var det inte. På
Universitetet jag besökte stod min japanska kollega och jag vid kaffemaskinen när ytterligare
en person kommer in för att kolla sitt postfack. Vi bugade kanske 5-6 gånger under den
halvminuten vi presenterar oss för varandra. Det känns verkligen respektfull. Men det var
inte bara professorer som gjorde så. Jag observerade att unga personer som arbetar på en
restaurang inte ”slänger käft” med varandra. Istället tittar man varandra i ögonen och bockar
när exempelvis bartendern ger servitören en öl att bära ut. Det fanns förstås undantag, men
så få att det knappast märktes. Men hur fungerar det i hemmet då? När jag talade med en
kollega om tonårsrevolter så såg hon så där förvånad ut som man gör när man får reda på
att månen är gjord av ost. Sen tänker hon efter och berättar att hennes sextonåriga dotter
ibland kan vara lite ironisk mot sin far. ”Men väldigt sällan”.
Grundprincipen verkar vara att respektera och att inte störa andra människor. De få (jag såg
3 personer under två veckor) som talar i mobil på tunnelbanan gömmer (!) mobilen och
ansiktet i en bok. Man vill ju inte störa! En del personer (kanske var 50:e person) har
munskydd. När jag frågar varför berättar en japansk bartender att det är många funktioner,
men den viktigaste är att inte smitta ner någon annan: ”man ska ju inte vara ute utan
munskydd om man riskerar att hosta på någon!”. En annan säger att de som har munskydd
kanske har ätit vitlök för ”man vill ju inte ’smell bad’”
Ett annat exempel är hur man hanterar rökning. I Japan får man – i allmänhet – inte röka
utomhus. I Tokyo har man några få rökrutor där rökarna får ställa sig. Men på barer och
restauranger får man i princip alltid röka. Och detta i ett land där maten ofta tillreds framför
ögonen på en… Det känns lite ovant att det sitter folk och bolmar 30-40 cm från spisen. Men
hur är det på jobbet då?
I Japan har man minimum 10 lagstadgade semesterdagar. ”Vi tänker inte på semester som
ni gör”, säger min kollega som varit i Sverige. ”De flesta arbetar fram till 19-20 och det passar
bra eftersom man äter vid åtta-nio.” Kvinnorna lagar maten och alla samlas för att äta
middag. Barnen har kommit hem från sin extraundervisning (som manga elever tar för att
kunna komma in på de batter skolorna). När jag frågade mina kollegor på universiteten om
hur mycket företagen satsar på att utveckla sin personal genom utbildningar (såsom MBA) så
var svaret:
”Det betalas privat av eleverna”.
”Men betyder inte det att man kan locka till sig kompetens genom att erbjuda till exempel
utbildnings- och utvecklingsinsatser?”, frågar jag
”?”
”Alltså att folk slutar på ett ställe och börjar på ett annat eftersom det erbjuds batter
arbetsvillkor….”
”Jaha”, säger min kontakt, ”du menar personalomsättning? Det har vi ingen.”
… Jag funderar en del på vad han sagt och frågar:
”Men det betyder att det första jobb man får påverkar en oerhört?”
”Ja. Det är ett problem.”
Vad – om någon – är sensmoralen i dessa små iakttagelser? När man gör observationer är
det förstås ofta skillnader från det normala man lägger märke till och det man lägger market
till är väl framförallt det som kan uppfattas som ”konstigt”. Men slutsatsen att ”något är
konstigt” är alldeles för enkel och naiv. Istället kan vi se det som att ”man kan lösa frågorna
på många sätt och många sätt verkar också fungera.” Slutsatsen av detta resonemang är att
mångfalden av lösningar och mångfalden av idéer är den rimligaste vägen att gå. Genom att
hålla många vägar öppna, vara tillåtande för idéer och bejaka mångfald i alla dimensioner,
minskar vi risken för att vi väljer vad som kan visa sig vara en dålig väg. Mångfald bygger på
att vi erkänner för oss själva att det finns många lösningar och att det finns möjligheter att
lära sig av dessa lösningar.
Bino Catasús, professor Stockholms Universitet samt sakkunnig åt Nyckeltalsinstitutet.