Förra måndagen träffade jag en kvinna från Irak som bott i Sverige i 25 år. Hon hade
kommit för att lyssna på Arbetsförmedlingens debatt mellan arbetsgivare och fack
om hur rekryteringen på svensk arbetsmarknad fungerar. Kvinnan berättade på
flytande svenska hur hon som utbildad civilekonom med mångårig yrkeserfarenhet
fortfarande hoppade mellan visstidsanställningar, arbetslöshet och kortare
vikarietjänster.
Frågorna hon ställde oss i panelen var – Vad är problemet? Varför blir jag uppsagd
dagen innan jag ”lasas in”? Varför är jag inte värd att satsas på här i Sverige?
Jag och säkert även resten av panelen skämdes. Att komma dragandes med tips om
hur man kan vässa sin meritförteckning, gå kompletterande utbildningar eller
språkkurser i svenska kändes förmätet. Hennes eleganta presentation av sig själv,
hennes yrkesmeriter och driv vittnade om stor kompetens och företagsamhet.
Ja, vad är problemet?
I somras undersökte Civilekonomerna arbetsmarknaden för utrikes födda ekonomer.
Det som framkom var att 45 procent av dem inte har ett ekonomjobb som de är
utbildade för, att arbetslösheten bland de utrikes födda är uppåt sex gånger så hög
som bland inrikes födda och att kvinnorna är de som har allra svårast att etablera
sig.
Ekonomer är en stor yrkesgrupp (drygt 100 000 personer) på arbetsmarknaden som
finns i alla branscher och sektorer över hela landet. Att titta på ekonomer som
yrkesgrupp kan därför ge indikationer på hur arbetsmarknaden ser ut även för andra
akademiker och yrkesgrupper på arbetsmarknaden. Nästan en femtedel av alla
ekonomer på svensk arbetsmarknad är utrikes födda. Att nästan hälften av dem inte
har ett jobb som de är utbildade för är alltså ett stort resursslöseri för samhället. För
att inte tala om den frustration och uppgivenhet som uppstår för individerna själva av
att inte jobba med det man är expert inom.
Det här duger inte. Med vad och vems är felet? Även om man försöker lägga över
problemet på någon annan politiken, arbetsgivarna, omvärlden eller de utrikes födda
själva så kvarstår faktumet att vi alla är bärare och ambassadörer av varumärket
Sverige.
Sverige är ett litet öppet land och precis som andra länder i globaliseringens tidevarv
tävlar vi om att bli det perfekta kunskapssamhället. På jobbet, bland politiker i
tidningar och på konferenser pratar vi ibland som om målet om kunskapssamhället
redan var uppnått. Men ständiga rapporter om osakliga löneskillnader mellan kvinnor
och män, utrikes födda och äldre som fastnar i långtidsarbetslöshet och företag som
söker sig utomlands för att få tag i rätt kompetens pekar på en något vilsen och
ineffektiv arbetsmarknad. Jag tycker inte man kan påstå att Sverige är någon stor
kunskapsnation så länge arbetsmarknaden haltar på det här viset och vi inte lyckas
ta tillvara på kompetensen hos de människor som söker sig hit.
Är problemet det att vi gör vi som vi alltid har gjort, trots att vi vill uppnå något nytt?
Mäter vi, utbildar vi och rekryterar vi på samma sätt som tidigare fast vi skulle kunna
nå längre, nya marknader och ny kunskap om vi gav ordet kompetens en
uppdatering?
Jakten på nya effektiviseringar i redan slimmade organisationer kan hindra
nytänkandet. Men det börjar bli dags att ta hand om Sveriges potential, värna vårt
varumärke och ta nästa steg mot en modern och välfungerande arbetsmarknad. Sätt
mångfalden, jämställdheten och nytänkandet högre på agendan. Uppdatera
begreppet kompetens och använd fler nyckeltal än enbart sista raden i
kvartalsrapporten.
Sara Lindberg, utredare Civilekonomerna