Senaste veckan har jag varit i England, bland annat besökt Stonehenge, och läst mycket om det engelska språket. Det har vidgat mina perspektiv på bland annat tiden och på de språk vi talar.

Stonehenge, denna megalistiska stensättning 14 svenska mil väster om London med upp till 6,5 meter höga stenar, började ta form för mer än 5000 år sedan och användes sedan som en samlingsplats med ännu inte helt förklarad betydelse, i 1500 år. Då dessa många ton tunga stenar forslades 30 km och sedan placerades på ett sätt som tydligt fångade upp årets längsta och kortaste dagar inser vi att det redan då fanns ett väl utvecklat folk i England.

Någon engelska i dagens mening talade de däremot inte. Det var länge keltiska språk som dominerade och först på 400- och 500-talen började det engelska språket uppstå som en följd av att människor från dagens Nederländerna flyttade till England, där några dialekter från Nederländerna förvandlades till en fornengelska. Denna fornengelska påverkades sedan av skandinaviska språk, via vikingar, och framför allt franskan som länge var överhetens och kungarnas språk i landet. Först på 1600-talet, då England började erövra världen, började engelska talas utanför de brittiska öarna.

Så vad vill jag med denna historielektion? Tja, mest konstatera att vårt dagliga tidsperspektiv för det mesta är väldigt kort. I våra företag och organisationer handlar det ofta om ”att klara budgeten sista december”. Vi gör jämförelser med förra året och våra framtidsperspektiv sträcker sig kanske över 2018. När vi hör om klimateffekter så kan några av de mest långtgående, i tiden, prognoserna landa någonstans kring år 2100. Det låter långt in i framtiden men 83 år tillbaka i tiden, till år 1934, känns inte (även om jag förstås inte var född då) som ett lika långt tidsspann. Då var inte engelskan det givna ”lingua franca” som det är idag men visst räknar vi med att engelskan ska vara världsspråket även år 2100?

Jag konstaterar också att vi människor är väldigt olika vad gäller våra tidsperspektiv. En del av oss lever hela livet i ”nuet”, där vi sällan ser tillbaka på det som hänt och sällan blickar bortom morgondagen. Andra har hela tiden med sig historien, från den stora världshistorien till den mer personliga historien, samtidigt som de har ett mångårigt framtidsperspektiv i allt det de gör. Så kan det även vara i de organisationer vi jobbar i. Korta tidsperspektiv, med kvartalsekonomier, eller lång framförhållning, med lärdom av allt som hänt, i allt det vi gör.

Som vanligt är det nog bäst att vara lite lagom. Vi har väldigt mycket att lära av historien. Och för ett hållbart samhälle, en hållbar organisation och en hållbar människa, bör vi ha ett rätt långsiktigt framtidsperspektiv. Men glöm inte att ibland njuta av nuet!

Anders Johrén
Nyckeltalsinstitutet AB