Socialstyrelsen anklagas i dagarna för att ha anslagit medel till Elöverkänsligas Riksförbund (E), mer medel än vad som går till t. ex Alzheimerföreningen (A) eller Blodcancerförbundet (B). Vad som bl. a. skiljer E från A och B är att det finns vedertagna diagnoser på att Alzheimer och Blodcancer existerar – de ingår i kategorin vedertagna sjukdomar. Det som gör att E erhåller pengar är således inte att elöverkänslighet är en sjukdom. Utan att, om någon upplever överkänslighet mot el, kan det leda till funktionshinder. Personen får symptom som kan yttra sig i stressreaktioner, koncentrationssvårigheter, dålig sömn, hjärtproblem, yrsel etc. En snabb titt på nätet visar att det vimlar av text, även från s. k. vetenskapliga källor, som uppmärksammar dessa risker. ”Mobilanvändare som använder mobilen 30 minuter om dagen eller mer löper fyra gånger ökad risk för aggressiv hjärntumör visar ny fransk forskning” står det bl. a. på Strålskyddstiftelsens hemsida idag. En läkare som intervjuades i Aktuellt igår svarade på frågan om det går att bevisa att elöverkänslighet inte existerar; …”kan inte bevisa det… på samma sätt som vi inte kan bevisa att tomten inte finns”. En reflektion här är att existensen av tomtar väl inte anses ge lika stora negativa konsekvenser som existensen av elöverkänslighet anses ge.

Vad är poängen av detta för oss som arbetar med nyckeltal? En del saker verkar existera för att vi har lyckats komma överens om vilka kriterier som ska uppfyllas för att de ska anses existera. För att något ska existera ”vetenskapligt” krävs tydligen extra noggranna överenskommelser. Andra saker verkar existera för att vi på något sätt upplever att de existerar. I båda fallen existerar sakerna (enligt mig). Det verkar som om vi människor har två diametralt olika sätt att komma fram till en slutsats. Ena ytterligheten är att opersonligt mäta ett visst antal egenskaper, matcha mätresultaten mot i förväg uppställda kriterier och därmed dra slutsatsen om att saken är ”Något” eller ”Inte Något” (klassisk logik: premiss, observation, slutsats). Enligt detta förfarande är elöverkänslighet inte (än, min anm.) en sjukdom och bör ej ges ekonomiskt stöd från en myndighet vars verksamhet ”vilar på vetenskaplig grund”. Den andra ytterligheten utgår från en personligt upplevd verklighet där informationen är svår att ta på, närmast intuitiv, och där slutsatsen emanerar från en känsloupplevelse, något känns bara vara helt fel. Plötsligt är det ”Något” och anses ge klart observerbara och mätbara konsekvenser.

När är en arbetsplats t. ex. helt jämställd? Är det när den får maxpoäng i Jämixmätningen eller är det när alla som arbetar där upplever att den är det? Krävs det inte överenstämmelse mellan uppmätt och upplevt läge? Och hur ska vi tolka situationen att det vi mäter visar på bra medan upplevelsen är dålig? Jag tycker vi måste vara öppna för att ”verkligheten” bör nalkas från båda ytterligheterna – bra att viktiga grejer mäts men livet levs upp!

I snöyran/Olle Högberg, Nyckeltalsinstitutet
2015-01-21