Ett av de finaste ordpar som finns på svenska är lång sikt. “Vi arbetar på lång sikt” verkar betyda att vi arbetar för något som ska bli bra över tid. Det är svårt att vara emot och det går att testa genom att fundera på vad vi anser om “kortsiktiga vinster” eller “kortsiktigt beteende”… De flesta av oss tolkar sådana beskrivningar som något som kommer att gå åt fanders.

Eftersom svenska är mitt modersmål och – med tanke på att jag är uppväxt här – har jag också en svensk tolkningsram. Denna gör att jag också tycker att lång sikt är något i grunden fint. Jag fick ett ganska bryskt uppvaknande för ett tag sedan när en utländsk kollega fråga mig varför lång sikt skulle vara bra. Frågan var inte naivt ställd utan var en ärligt ställd fråga. Jag svarade (förstås) att ett långsiktigt perspektiv tar hänsyn till många saker och kräver att man tar med andras reaktioner av vad man gör över tid. Han var skeptisk till mitt svar.

För honom var lång sikt ett sätt att smita från ansvar. ”Folk”, sa han, ”tenderar till att säga lång sikt när det inte går bra. De säger saker som: ’ja det ser inte ut att gå bra just nu, men på lång sikt kommer detta att visa sig vara en god investering’.” Jag blev lite tagen på sängen eftersom jag hade hanterat ordparet på ett diametralt annorlunda sätt: Långsiktighet var att TA ansvar. Han menade också att argumentet ”vi gör detta på lång sikt” kan skapa orättfärdiga möjligheter för vissa att dra nytta av något på kort sikt. ”Vi vanliga små aktieägare”, sa han, ”kan få svälja argumentet ’på lång sikt’ medan andra drar nytta av detta och tar ut ohemula ersättningar ’på kort sikt’.”

Hans frågor och kommentarer har fått mig att fundera en del och att vara uppmärksam när vi talar om lång sikt. Jag har inte ändrat uppfattning om att långsiktighet är en viktig faktor, men jag ser också att hans iakttagelse är korrekt: Att göra något på ”lång sikt” används inte sällan som ett försvar/en förklaring för varför något har gått dåligt. Eller – om man vänder på argumentet – det är sällan man i organisationer berättar om något som har gått bra på kort sikt som att detta skulle vara dåligt på lång sikt.

Långsiktighet är centralt inte minst i hållbarhetsfrågor. Bara termen i sig – ”hållbarhet” – indikerar att det som är av intresse är hur länge ett beslut får effekter. Det verkar oerhört rimligt att ta med hållbarhet som en del av besluten, men också väldigt svårt. Vilka konsekvenser får en ökad / minskad satsning på utbildning, hälsa, avfall, sponsorsatsningar över tid? Dessa är förstås mycket svåra att beskriva och – kanske ändå svårare – att beräkna. Men hur ska vi göra då?

Jag menar att det vi kan göra är att försöka beskriva de effekter som uppkommer av ett beslut. Dessa beskrivningar kan vi också använda som underlag för kalkyler om effekter över tid. Dessa beskrivningar och kalkyler är bra som en möjlighet att fundera på effekter på ett allvarligt sätt. Men tar man dessa bokstavligt så glömmer man att det är oerhört svårt – för att inte säga omöjligt – att veta vad som ska hända. Vi får inte glömma att dagens visdom är morgondagens dumhet och att effekterna av beslut är oerhört svåra att överskåda.

Ett annat sätt att hantera hållbarhet och lång sikt är att se på handlande på ett ”etiskt” eller ”lustfyllt” sätt. Med det menar jag att det kanske inte är kalkylen och beskrivningen som är sanningen för om vi ska satsa på exempelvis jämställdhet. Istället kan vi se det som ett handlande som vi tycker är rimligt. Idag. Och på lång sikt. Istället för att se långsiktigt som något som ska ge positiva effekter i framtiden kan vi se långsiktigt som summan av alla rimliga kortsiktiga handlingar.

Bino Catasús, professor i redovisning och revision vid Stockholms Universitet.