År 1989 reste jag runt i apartheidregimens Sydafrika, fem år senare var jag i Jemen
på den arabiska halvön. Båda resorna var skakande upplevelser, var och en på sitt
sätt. I Sydafrika, där jag både umgicks med och bodde hos vita och icke-vita
familjer, var segregeringen tydlig och det mesta av det jag läst och hört fick jag
uppleva med egna ögon. Det var ”vita” och ”svarta” områden och folkgrupper
levde åtskilda i ett land där de ”vita” bestämde det mesta.

I Jemen träffade jag under tio dagar inte en enda kvinna (förutom några turistande
västerländska kvinnor). Jodå, på lite avstånd och mitt på dagen såg jag några
kvinnliga kunder i mataffärer och på marknader, oftast helt gömda bakom
klädesplagg där man med mycket god vilja kunde skönja delar av ett kvinnligt
ansikte. Det kändes inte som att det var ett bra läge att gå fram och försöka starta
en konversation. Självfallet var det enbart män som arbetade på hotell och
restauranger.

Jag kommer att tänka på dessa resor när jag för någon månad sedan i Dagens
Nyheter kunde läsa en artikel som i stora drag gick ut på att vi i Sverige behandlar
diskriminering mot kvinnor på ett helt annat sätt än diskriminering mot människor
av annan hudfärg. Jag kommer också att tänka på några av de senaste årens
”affärer”, bl.a. en tidigare svensk utrikesministers kommentar om svenska
vapenaffärer i Saudiarabien och över huvud taget på hur vi förhåller oss till länder
som Jemen och Saudiarabien och hur vi förhöll oss till dåtidens Sydafrika.
Jag har aldrig varit i Saudiarabien men om jag har läst på rätt så är det i alla fall,
vad gäller kvinnors rättigheter och möjligheter, inte mycket bättre där än vad det
var i Jemen för 20 år sedan. Kvinnor i Saudiarabien har väldigt få rättigheter och
om de har några så är de ofta delegerade till familjen (den man hon är gift med,
eller andra manliga familjemedlemmar om hon inte är gift). Kvinnor får inte arbeta
(åtminstone inte i jobb där de riskerar att träffa obekanta män), i praktiken inte
köra bil, och egentligen inte vistas ute i samhället utan ”beskydd” från en nära
manlig anhörig.

Vid närmare granskning kan jag tycka att kvinnors situation i dagens Saudiarabien
är betydligt värre än de icke-vitas var i 1980-talets Sydafrika. Båda grupperna
var/är uteslutna från alla bestämmande positioner, i stora företag och offentliga
institutioner, båda grupperna hade/har starka restriktioner i var och hur man kan
resa och det finns många andra likheter. Men medan icke-vita i dåtidens Sydafrika
ändå fanns med i samhället (jag hade t.ex. inga problem att träffa och umgås med
icke-vita sydafrikaner 1989) så är kvinnor i stort sett exkluderade från det
offentliga samhället i Saudiarabien. Det enda stora ”plusset” för Saudiarabien är
att kvinnor får bo tillsammans med män (om de är släkt), de är inte geografiskt
segregerade så som icke-vita var i Sydafrika.

Så hur agerar vi när dagens Saudiarbien och gårdagens Sydafrika kommer på
agendan:

Många seriösa svenska företag bojkottade dåtidens Sydafrika, p.g.a.
apartheidpolitiken, men hur många svenska företag bojkottar idag Saudiarabien
p.g.a. deras kvinnoförtryck? Om en svensk utrikesminister på 1980-talet hade
försvarat svenska företags vapenaffärer med Sydafrika (så som han för ett par år
sedan försvarade vapenhandel med Saudiarabien) med att ”om inte vi säljer vapen
skulle någon annan göra det” hade den ministerns dagar som minister varit
räknade.

Sverige har flera gånger under de senaste åren spelat fotboll (herrar förstås) mot
Saudiarabien och även om frågan om lämpligheten att spela mot ett sådant land
har kommit upp så har det aldrig blivit någon riktigt stor fråga. Man kan fråga sig
hur en match mellan Sverige och Sydafrika 1985 hade mottagits.

Saudiarabien har aldrig, före OS i London, haft några kvinnliga representanter med
i något av de stora internationella idrottsmästerskapen. I London hade man med ett
par kvinnor, kanske för att visa omvärlden att det också finns kvinnor i landet? Till
skillnad från Saudiarabien, där väldigt få kvinnor utövar tävlingsidrott i någon form,
var apartheidtidens Sydafrika en idrottsarena för både vita och icke-vita, dock
starkt segregerad där sporter som rugby mest var för vita och fotboll mest för ickevita.
Eftersom de flesta internationella idrottsförbund bojkottade Sydafrika fick vi
inte lära känna varken vita eller icke-vita sydafrikanska idrottare.

Med allt detta vill jag ha sagt att i ett land som Saudiarabien är förtrycket och
diskrimineringen mot kvinnor minst lika stor som Sydafrikas förtryck av icke-vita
var. Det vidriga apartheidsystemet har kastats på soptippen, bl.a. efter stora
påtryckningar och bojkotter från omvärlden, medan Saudiarabiens förtryck av
kvinnor består, dessutom utan att omvärlden tycks göra så stor affär av det hela.
Jag ser i alla fall inga bojkotter eller stora demonstrationer. Jag undrar varför.

Jag kan se fyra tänkbara huvudförklaringar:

– Kvinnor i Saudiarabien anses, även i det relativt jämställda Sverige, som
mindre viktiga än vad icke-vita (män och kvinnor) var i Sydafrika.
– Ett land som Saudiarabien är en för viktig handelspartner (olja!) för att vi
ska våga säga vår mening och bryta med landet.
– En alltför kritisk hållning till det kvinnoförtryck som finns i denna del av
världen skulle av vissa kunna tolkas som en kritisk hållning till den religion
som utövas.
– Sverige följer övriga världen när det gäller vilka man samarbetar med. Först
när FN uppmanar till bojkott så följer Sverige efter. Först när internationella
idrottsförbund utesluter ett land från gemenskapen ansluter sig Sverige.
D.v.s. Sverige och svenskar har egentligen ingen egen uppfattning i frågan
utan gör som alla andra. Och ”alla andra” kanske styrs av de tre första
förklaringarna (kvinnor mindre viktiga, ett land som Saudiarabien är en för
viktig handelspartner och att det kan misstolkas som religionskritik).

För oss på Nyckeltalsinstitutet som bl.a. jobbar med att kartlägga möjligheter och
orättvisor i svenskt arbetsliv både ur ett jämställdhetsperspektiv och perspektivet
svensk och utländsk bakgrund, så känns dagens lama hållning i frågan från det
”politiskt korrekta Sverige” som märklig. Eller är det vi som har missuppfattat när
vi tror att jämställdhet är en viktig fråga för den fortsatta samhällsutvecklingen i
Sverige och i världen?

Anders Johrén, nyckeltalsexpert, Nyckeltalsinstitutet AB.
13 januari 2015.