I veckan medverkade jag i Mikaela Winberg och Nina Sunds podd ”HRforthewin”. Där fick jag bland annat frågan om vilka mina tre bästa tips för personlig utveckling var. Då blixtrade ett antal bilder förbi från en bok jag nyligen läst, ”Peak – how all of us can achieve extraordinary things”.

En av bokens slutsatser är att även om talang, hur vi nu definierar talang, definitivt inte är i vägen för att bli ”expert” inom något område, så är det inte talangen som är avgörande för hur framgångsrik du kan bli inom ett speciellt område. Det är istället den energi du lägger ned på att bli duktig och, kanske allra viktigast, det som författarna kallar ”deliberate practice”, eller fritt översatt, att du tränar på ett effektivt sätt.

Talangen först: jodå, de flesta experter, det må så vara musiker, schackspelare, idrottare, eller framgångsrika affärspersoner, lärare eller HR-specialister, har ofta det gemensamt, att de från början hade en viss ”talang” för det de senare blev experter på. Till exempel brukar det ibland framhållas att riktigt duktiga schackspelare har högre IQ än genomsnittsmänniskan och att det skulle vara ett bevis för att schack och IQ är intimt sammankopplat.

Men, sambandet gäller bara mellan duktiga schackspelare i allmänhet och icke schackspelare. När samma jämförelse görs i gruppen ”duktiga schackspelare” finns det inget IQ-samband mellan riktigt duktiga, världsklasspelare, och inte riktigt lika duktiga schackspelare. På samma sätt har det visat sig vara för musiker, idrottare och andra experter. De som har blivit duktiga musiker och idrottare hade, när de var unga, ”talang” för just sitt eget expertområde men bland de som har musik och idrott som profession finns ingen samvariation mellan ”talang i unga år” och nivån på framgång. Det vill säga talangen i unga år säger ingenting om vem som ska bli ”bäst i världen” och om vem som bara blir bra, oavsett om expertområde.

Det här förklarar författarna med att det i unga år blir en naturlig selektering. De som har talang för något tycker det är kul, blir mer intresserade och lägger mer energi och arbete på att bli ännu bättre. De som inte har talang gör något annat. Men talangen är ofta (inte alltid, men ofta) bara en fördel för att just bli intresserad, för att tänka sig lägga ned den energi som krävs för att bli riktigt bra. De som ändå, trots bristande talang, lägger ned hela sin energi inom ett område har ofta samma möjligheter som de talangfulla att så småningom bli riktigt bra. Men då krävs, både av de som har ”talang” och de som inte har talang, mycket hårt arbete och ”deliberate practice”.

Det finns en annan jämförelse som pekar på att talang är övervärderat och mest handlar om en sortering i unga år. Sedan en tid har fler och fler uppmärksammat att framför allt bland elitidrottare, men även, om än inte i samma omfattning, bland expertbefattningar som läkare och musiker, är personer som är födda i början av året överrepresenterade. I vissa områden, som ishockey, är överrepresentationen exceptionellt stor. Det finns klubbar på elitnivå (främst herrar) i Sverige som har fyra gånger så många spelare födda i januari – april som de har spelare födda september – december.

Är det någon som på allvar tror att barn födda tidigt på året har någon speciell talang som gör dem extra lämpade för att spela ishockey eller att bli läkare? Så är det givetvis inte. Däremot har barn, födda tidigt på året, ett försprång gällande fysisk utveckling jämfört barn födda senare samma år. Detta kan medföra att fler tidigt födda barn stimuleras av sin ”talang” och tycker att det är roligt att spela ishockey och kanske till och med plugga lite extra när de ser att de har kommit längre än sina kamrater, som är födda senare på året.

Så talang, oavsett om den beror på någon medfödd förmåga som kan vara starkare än andras eller om det beror på att du som barn är äldre än de du jämförs med, kan vara väldigt viktigt för att fånga intresset, för att få någon att brinna för en uppgift, men det är inte avgörande för hur långt i din personliga utveckling du kommer.

Så vad blev då svaret på frågan vilka mina tre bästa tips för personlig utveckling var?
Efter att ha läst ”Peak”, och förstås haft en hel del egna erfarenheter genom åren, blir mitt svar:

  • Se till att göra det du brinner för. Det är förstås inte alltid lätt att hitta just det som skapar det största engagemanget och motivationen, men om du lyckas: grattis, då har du kommit långt på vägen mot personlig utveckling.
  • Lägg ned tid och energi och inse att det är hårt arbete som gäller. Det hårda arbetet blir förstås enklare om du verkligen ”brinner” för det du gör.
  • Se till att skaffa en duktig coach. Det kanske är en mentor, det kanske är en bra lärare, det kanske är kloka människor som tidigare har gjort den resa som du nu är inne på och som kan hjälpa dig att undvika misstagen och går rakt på framgången.

Jag har även hämtat mycket av dessa tankar från idrotten. Jag själv har älskat den idrott jag höll på med när jag var ung. Men jag hade aldrig någon vidare talang. När jag går tillbaka och tittar på resultatlistorna från det att jag var 13 år (eller skulle fylla 13, jag är född sent på året), var jag alltid bland de sämsta. Men jag tyckte att min idrott var fantastiskt rolig att träna och utöva, jag lade ned hela min själ och massor av tid på min idrott, och när jag blev lite äldre fick jag faktiskt en av landets bästa tränare. Jag blev aldrig världsbäst, inte ens bäst i Sverige, den som var bäst i Sverige var samtidigt bäst i världen då, men jag blev ändå bland de bästa i Sverige, något som min talang och födelsetid aldrig skvallrade om.

Anders Johrén, analytiker och föreläsare, Nyckeltalsinstitutet AB