Tänk vad det kan vara svårt att ta tag i vissa saker, som är så viktiga och självklara men ändå.

För snart ett år sedan bokade jag in en rådgivning hos min bank angående pensionssparandet, ivrigt
inspirerad av mina kollegor som var i full gång med flytt av sina pensionsfonder. I fikarummet
pratades det om avgifter, procentutveckling, Normannyckeltal och annat liknande grekiska för
ointresserade.

Väl på plats på mötet fick jag en pedagogisk utbildning på 30 minuter i skillnaden mellan indexfonder,
aktivt förvaltade fonder och blandfonder och när jag gick därifrån hade jag fattat ett beslut –
nämligen vilken fond jag skulle välja. Nu skulle jag ”bara” ordna med inloggning och lite annat.

Men det blev uppförsbacke redan senare på kvällen. När jag vid middagsbordet försökte redogöra för
mötet och vad jag lärt mig samt berätta om mitt val av fond, märkte jag att mitt intresse för
pensionsfonden falnat rejält och mitt självförtroende i frågan likaså. Vid frågor som: Vilken avgift har
fonden? Är den inte lite hög? Hur har den utvecklats sig de senaste fem åren? försvann plötsligt min
uppgraderade kunskap och det blev mest svamlande svar och en ursäkt om att jag behövde hänga
tvätt, vilket räddade mig från vidare diskussioner. Ni förstår ju redan nu att dagen efter på jobbet,
med mina ”nördiga” nyckeltalande och pensionsintresserade kollegor, gick så där. Så jag bordlade
frågan, lät det vara och gjorde inget åt det där med pensionsfonden.

Som start på nya året städade jag mina pappershögar och hittade anteckningarna från bankmötet.
Jag mindes den supertrevliga banktjejen, såg vad jag lovat titta på och fick dåligt samvete. Mest för
att jag inte levererat till henne, inte lika mycket för att jag inte sett till att säkra mitt pensionskapital.
Det säger ju en del om intresset, nåja, jag bokar nytt möte helt enkelt. Med två veckors
framförhållning, så jag ska hinna läsa på, förbereda mig och ha bestämt mig redan innan mötet. Det
håller på att gå åt skogen. Kvällen innan mötet öppnar jag för första gången mappen och börja läsa
på och det går trögt. Men med lite hjälp hemifrån så känner jag ändå att jag är på g.

Dagen D kommer och jag träffar min bankkvinna. Mötet går helt smärtfritt, hon tycker jag gjort ett
bra val, liknande hennes eget, vilket får mig att känna mig som ett ”pensionsproffs”. Vi går igenom
alla nyckeltal, procentutvecklingar m.m. jag skriver under papper och vips, så är det äntligen över.
Den där ”magonda”, tråkiga, borde & måste uppgiften, som är så viktig att göra. Och det känns så
bra!

Så varför en blogg om pensionsfonder? Jo för att även om det här finns en tydlig koppling mellan
nyttan och mottagaren, och trots alla fiffiga nyckeltal, så är det ändå så svårt att ta till sig. Här finns
en del att utveckla, både för de som arbetar med information kring pensionssparande och för oss
som producerar nyckeltal. Vi behöver hitta ”det” som trollbinder mottagarna.

Nu när det där orangea kuvertet kommer, så hoppas jag det blir ett helt annat fokus i min läsning. Att
det nästan ska vara roligt att läsa, trots att jag har en hög riskfaktor (6) vilket kan göra att värdet på
min lilla PPM fond minskar, men jag satsar och tror det kommer gå bra för Sveriges småbolag.

Känslan som infinner sig efter mötet kan enklast liknas vid känslan efter att ha röjt en riktigt
fullproppad garderob, typ vårstädning. Det infinner sig en lättnad helt enkelt. Den orangea
kuvertångesten” is no more”!

Tina Ekström, Nyckeltalsinstitutet