Att vara med på TV

Idag sändes en inspelad intervju av mig på SVT. Jag har precis vågat titta. I denna text tänkte jag reflektera lite om min ”TV-karriär” och med en ”P3-brygga” få detta att handla om nyckeltal… En ambition värd namnet.

Jag har varit med på TV fyra gånger. En gång fick jag i TV4 nyheterna berätta om vem som vann JÄMIX®. Kamerapersonen ville att det skulle se livligt ut i bakgrunden och att det skulle få en mingelkänsla. Det var ett kort inslag och när jag såg det tänkte jag att det var en känsla av ”action” i inslaget vilket var det uttalade syftet.

Mitt första framträdande var på Jeopardy. Vi kanske ska börja med slutet: Jag vann inte. Och vad jag missade kan jag berätta om en annan gång, men jag kan i alla fall konstatera att det inte var bra. Instruktionerna till inspelningen var följande: Ta med dig tre skjortor och kanske två tröjor och kom till inspelningsstudion 2 timmar före inspelningen. Väl där fick vi en genomgång och vi fick träffa den dåvarande programledaren Magnus Härenstam. Han hälsade glatt och gick in till sminket. Vi fick då veta vilka som skulle vara med i det första av tre program som spelades in på samma dag. Vi andra fick sitta i publiken. Efter varje inspelat program fick vinnaren – som fick tävla vidare – byta kläder och Magnus Härenstam bytte kostym eller rufsade till håret. Vi i publiken fick flytta runt så att de som syntes i bild inte var samma personer. ”Välkommen”, sa Magnus Härenstam när andra inspelningen satte igång, ”till dagens Jeopardy. Gårdagens vinnare var….”. När det var min tur att tävla så fick vi träna lite på att trycka på knappen och skriva på skärmen. Sen satte det igång. Under tävlingens gång blev det något tekniskt fel och eftersom jag hade ställt rätt fråga så fick vi alla låtsas spela om omgången och jag fick svara rätt – igen. När jag ett par månader senare såg programmet hemma fick jag känslan av att det i princip bara var några kameror och några som tävlade och som tittare kunde jag inte märka av någon redigering.

Som professor får jag ibland redovisningsfrågor. Jag behöver ju inte säga ja till att bli intervjuad men som anställd vid Stockholms Universitet tycker jag att det kan vara rimligt att – ibland – ställa upp på intervjuer. Jag har blivit intervjuad om vinster i välfärden två gånger. Bägge gångerna har det varit en timme långa intervjuer och blivit 10 sekunders sändningstid. Jag vill också tillägga att under en timmes intervju med proffsiga journalister så riskerar en mediovan person som jag att säga saker som är ”svajiga”. Jag har sovit dåligt bägge nätterna efter intervjuerna eftersom jag gått igenom intervjun under kvällen och tänkt: ”Men HERREGUD – vad sa jag egentligen??”.

Det som kommer fram tydligt är att journalisterna och nöjesprogramsmakarna har en historia som de vill berätta och att jag – som tävlingsdeltagare, nyckeltalsexpert eller akademiker – ska vara ytterligare ett argument för den historia som ska berättas.  Det betyder att de klippt in de delar som ”passar” i historien. Det är exakt det som gör en nervös men – i alla fall i min pyttelilla erfarenhet – de delar som visas på TV är inte helt taget ur sitt sammanhang. Men nyanserna och problematisering försvinner. Nyheter tenderar till att inte bara spegla samhället utan också att vara ett inslag i samhällsdebatten. Betyder det att det är ”falska nyheter”? Jag skulle säga: Nej. Det betyder istället att inslaget berättar en av många möjliga historier och behandlar en av många möjliga frågor.

Som forskare står en ofta inför detta problem: när ska saker förenklas och när ska de nyanseras? Inom forskarvärlden tenderar vi att nyansera och komma fram till ”både och” och ”det beror på hur man ser det”. I andra världar tenderar vi att med en självklarhet påstå saker om samband eller om problemet med en speciell fråga. Min uppfattning är att nyanser och reflektion är den säkraste vägen till kunskap men det är förenkling och dramatiken som möjliggör att just den specifika frågan blir tillräckligt viktig för att nyansera och reflektera kring. (… och här kommer P3-bryggan…) Denna problematik går att exemplifiera med JÄMIX®.

Vårt jämställdhetsindex är en redigerad bild som försöker visa på hur organisationen ligger till. Det är ett urval av nyckeltal som syftar till att hjälpa organisationer att nyansera och reflektera om jämställdhet. Det är en förenkling, men det är inte ”falska nyheter”. Det är istället en möjlighet att skapa ett engagemang om en fråga som många av oss tycker är viktig. Det går att tänka sig att ha med 1000 nyckeltal i ett index men risken är att det skulle bli intetsägande och att slutsatsen är att det går både bra och dåligt, upp och ner och hit och dit. Det jag lärt mig av min TV-karriär är att det är genom redigering som det skapas dramatik. Det måste finnas en idé om vilken historia som ska berättas. Så nyckeltal talar inte av sig själva – de talar om de är en del av en redigerad historia.

Bino Catasús, professor i redovisning och revision vid Stockholms Universitet.
Sakkunnig hos Nyckeltalsinstitutet.

Läs mer om våra nyckeltal i Jämställdhetsindex JÄMIX®

Related Posts

nyckeltals institutet red

Nyckeltalsinstitutet AB gör sedan 1996 årliga systematiska mätningar avseende personalekonomiska nyckeltal. Genom Nyckeltalsinstitutets verksamhet har definitioner för nyckeltal skapats, som idag används av många företag och organistationer i Sverige. 

Popular Post